Skillnaden mellan en insändare och en debattartikel

För en vecka sedan skrev jag artikeln Tillståndsenheten i Södertälje. Syftet med artikeln var att belysa problemet med att tillståndsenheten i Södertälje tolkar alkohollagen på ett för staden negativt sätt. Jag ville med min stil och framtoning att artikeln skulle kännas väl genomtänkt, seriös och ha det där lilla extra som ett debattinlägg bör ha. Med tanke på den otroliga respons jag fått på Facebook, Twitter, på stan, i Pressbyrån och via SMS lyckades jag med mitt mål. Jag väntar fortfarande på det första mothugget i debatten.

I lördagens LT publicerades så min artikel på debattsidorna i papperstidningen och idag dök den även upp på lt.se under rubriken Risk för indraget alkoholtillstånd.

Det som skiljer versionen i LT med originalet är 112 tecken. Originalartikeln hamnade på exakt 2 000 tecken och efter redigering av LT för att få plats i tidningen blev resultatet 1 888 tecken långt.

Vad det gäller både innehåll och budskap tycker jag att LT gjort ett mycket bra jobb med redigeringen, men som författare av originaltexten saknar jag den där retoriska udden. Kanske är det bara jag, men känns inte den redigerade texten mer som en insändare än som en debattartikel? 112 tecken kan göra mycket för känslan i en text.

Tillståndsenheten i Södertälje

Vi läser i LT 8/7 att Centralens Café & Bar riskerar indraget alkoholtillstånd på grund av något som inte kan beskrivas som annat än en icke-händelse. Tillståndsenheten är i farten igen. Vi måste öppna ögonen och ifrågasätta varför inte alla är lika inför alkohollagen. Vi måste sätta stopp för byråkratin som slösar med våra gemensamma pengar.

I det aktuella fallet rapporterar LT att det handlar om att personer stått vid ett räcke och pratat med gäster innanför, där det serveras alkohol. Ingen alkohol har druckits av personerna utanför räcket. Krogen har varken tillåtit, uppmuntrat eller oaktsamt låtit så ske.

Att en öl tas med på toaletten ifrågasätts av tillståndsenheten med ord som ”tillåtit alkohol att tas med utanför serveringsområdet”. Krogen i fråga hade varken agerat systembolag eller sålt alkohol som take-away.

Vidare ifrågasätts hur många procent mat som säljs i förhållande till alkohol på en tredje krog. Inte att drickagäster blivit för fulla för att de inte ätit samtidigt eller att de blivit nekade att beställa mat. Krogen i fråga hade bara valt att inte sälja billiga luncher för att öka sin matprocent.

Varför tillämpas lagen på ett helt annat sätt i vår stad jämfört med andra städer? Besök en servering i Gamla Stan och sätt dig vid borden de placerat direkt på trottoaren, prata med en vän utanför utan att tillståndet ifrågasätts. Din vän kommer inte ens hitta ett räcke att sträcka sig över. Se om du blir stoppad när du tar med din öl på toaletten när du är ute i Trosa. Försök hitta någon som äter på Sturecompagniet klockan 01:00 en fredagskväll. Förstå sedan att det är samma lag som gäller i vår stad.

Det går inte längre att skylla på att tjänstemännen på tillståndsenheten bara följer lagen. Alkohollagen ger stort tolkningsutrymme – i Södertälje ägnar man sig åt den för krögare och gäster mest ovänliga och byråkratiska tolkningen. En tolkning som tar död på vår stads uteliv. En tolkning som ökar utflyttningen. En tolkning som måste ändras.

Erik Karlberg